liveonce

Jag kom precis hem från stan och har upplevt en riktigt trevlig kväll!
Kvällen i sig har varit underbar med mina grabbar (och 2 av mina görls såklart) och massor av öl, men det här inlägget tänkte jag mest tillägna min taxichaufför Majid.
Bara själva grejen att jag valde att sätta mig här framför datorn och komponera ihop ett blogginlägg om det säger en del. Om det skulle varit en vanlig kväll skulle jag helt enkelt ha legat i sängen vid det här laget och sovit bort min fylla (inte för att jag är full längre, men ändå).

Hur som haver. Jag försökte pruta till mig ett fast pris som vanligt. Min önskan gick inte riktigt igenom dock, men det lovades musik á höga höjder med priset jag fick (det var ett av mina krav såklart).
När jag väl suttit mig i taxin och vi hade åkt sisådär 500 meter så sänktes volymen och den riktiga resan (se: spiritual) var igång. En resa som egentligen tar 30min MAX tog 1½ timme plus lite dötid utanför mig. Och vilken resa det var.
Egentligen vet jag faktiskt inte hur jag ska kunna förklara det här, för ingen kommer ändå förstå (det är knappt så min hjärna förstår). Det var egentligen inget speciellt händelserikt som hände under resan, utan bara det faktumet att vi snackade isär våra tankar, hjärnor och åsikter. Den här mannen med två barn delade med sig av sitt liv i flyktläger, sina långa arbetstimmar, sin kamp för att ge allt till sina barn och jobbet som ensamstående pappa. En hårdarbetandes pappa med uppdrag att uppfostra vår framtid. Dagens barn som sen kommer ta över vår värld (och antagligen göra den till en bättre plats).
Det här samtalet h gett mig både perspektiv och lärdom. Sjukt nog.
När man minst anar det så kommer ljus från någon man inte alls i sin djupaste fantasi trodde skulle ljusa upp något.
Kvällens sensmoral är helt enkelt att uppskatta det du har och haft. Men det viktigaste är kanske ändå att inte vara rädd för att ta lärdom och vilja utvecklas.
Majid sa att han träffat många vilsna människor i taxin, men att jag inte verkade vara en av dem.
Det vet jag inte...Men om jag är vilsen så gör det inget. För det är ändå en del av livet.
Att vara vilsen -och- sen att hitta hem. Vilken känsla!
...Med det kastar jag in handuken. Tack. Och godnatt!

Dagens...
Misstag? Att jag varken har läst igenom eller finskrivit ovanstående.
Äsch, så får det bli helt enkelt. Direkt ur hjärtat. När det är som bäst?

Guuunatt
emz